Roberto Gerhard: Concertino för stråkar (1927-28)

Första gången utgiven av Trito Edicions Barcelona Redigerad av Meirion Bowen

 

Roberto Gerhards Concertino för stråkar uruppfördes av en stråkorkester under tonsättarens ledning vid en konsert, som arrangerades av Associacio de Musica de Catalana på Palau de la Musica Catalana i Barcelona, den 22 december 1929. Konserten markerade Gerhards återkomst till Barcelona efter en femårig studieperiod för Arnold Schönberg i Wien och Berlin. Den blev en samman-fattande återblick på hans senaste kompositioner, som visade sig vara krävande för både musiker och åhörare vilka var ovana vid de senaste musiktekniska innovationerna. Tidningarnas recensioner av konserten var i bästa fall ambivalenta, och de var särskilt avogt stämda mot Gerhards Kvintett för blåsare. Francesc Trabal (i Diari de Sabadell) ansåg att det var klokt att man inställt planerna på att framföra konserten i Sabadell, eftersom publiken där skulle ha blivit helt förbryllad. Vad beträffar Concertino för stråkar var de blandade känslor som la naus korrespondent uttryckte typiska:

"Concertinot är bättre konstruerat och har mer personlighet, men det saknar något av den särpräglade vitalitet som gör ett verk tilltalande och av bestående värde."

Gerhard, som kanske delade denna åsikt, valde att inte låta publicera stycket och senare tappades partituret bort. Nu har Concertino för stråkar rekonstruerats med utgångspunkt från de ursprungliga stråkstämmorna, som förvaras i Gerhards arkiv hos Institut dŽEstudis Vallencs i Valls. Det publiceras för gången med tillstånd av Gerhards dödsbo.

Av flera skäl innehåller denna utgåva något utöver den ursprungliga. För det första verkar det uppenbart att Gerhard inte hade beslutat sig för om han skulle skriva en stråkkvartett eller ett stycke för stråkorkester. Förvisso innehåller arkivet i Valls manuskriptet till kvartettversionens långsamma tredje sats. Några av Concertinots instrumentstämmor har även markeringen "Stråkkvartett nr 3", men om detta var den unge kompositörens tredje försök med denna besättning, tycks de tidigare inte ha bevarats. Det finns många passager i verket som är bättre lämpade för enbart stråkar, och det är också tydligt att den ursprungliga kontrabasstämman snarare kom till i efterhand i stället för att vara en noggrant uttänkt och integrerad linje. De ursprungliga dynamiska beteckningarna är i allmänhet otillräckliga och ofta felaktiga eller missledande. Ibland är de

överdrivna på mahlerskt vis (det vill säga avsedda för slöa musiker som är benägna att nonchalera dylika beteckningar!). Ibland är de även menade att korrigera britstande balans i en ensemble där vissa musikers instrument är mer dämpade (i synnerhet altviolinerna!) än andras.

I den här utgåvan av Concertino förekommer inte några ändringar av själva noterna. Den är snarare inriktad på att göra stycket så anslående som möjligt för stråkorkester-mediet och på så sätt säkerställa att det blir vida uppfört.

Hänsyn tas dessutom till att moderna kammarorkestrar tenderar att vara mer förtrogna med de kompositionstekniker som användes i början av nittonhundratalet - till exempel i Schönbergs, Bartoks och Stravinskijs musik - än vad kollegerna i Barcelona var 1929. Vid färdigställandet av denna utgåva har violinisten Peter Sheppard varit behjälplig med goda råd.


Följande avvikelser har gjorts från originalet:

  1. Flera passager ska spelas endast av solister och dessa har utmärkts i partituret.
  2. Nya dynamiska beteckningar har genomgående lagts till och de ursprungliga har korrigerats i enlighet härmed.
  3. Konstrabasstämman har utvidgats och fördubblas av cellon, i samma tonhöjd eller en oktav lägre, mycket oftare än i originalet. I första satsen har cellostämman transponerats en oktav högre från takt 124 till den första sextondelsnoten i takt 129; och likaledes från takt 131 till den första sextondelsnoten i takt 134. Där det varit lämpligt har också några pizzicato beteckningar ändrats till arco.
  4. På det hela taget påminner verkets stil om Bartoks. Det är tänkbart att Gerhard ungefär vid den här tidpunkten redan hade hört Bartoks Stråkvartetter nr 3 och 4 (Se hans artiklar i Mirador, nr 105/106, februari 1931). Med tanke på detta har jag i tredje satsen tillfogat glissandi till det språngliknande motivet som introduceras av violinerna i takt 52 och tas upp av den övriga ensemblen, ända fram till takt 78. Detta förstärker episodens Bartok-liknande karaktär. Härvidlag skulle också de flesta sprången spelas på en enda sträng, och det var typiskt för epokens uppförandepraxis att portamenti användes när de exekveras.

    5. Dessutom har episoderna mellan takt 100-123 i denna sats anpassats för att bättre utnyttja sul ponticello - en färgstarkt inslag som stämmer överens med musikens bartokska klang.

  5. Stråkarnas fingersättning i de ursprungliga stämmorna har tagits bort. Den avslöjar enbart musikernas bristande förtrogenhet med andra musikaliska stilar än den klassiska och den romantiska, och är i själva verket ett hinder för korrekt utförande. Några förslag på vilka strängar som bör användas har dock inkluderats.
  6. Lägsta antal musiker som rekommenderas är:
  • 5 första violiner
  • 5 andra violiner
  • 4 altfioler
  • 3 violonceller
  • 1 eller två kontrabasar


Partitur och orkestermaterial kan beställas från:


Trito Edicions S.L.
Avinguida de la Catedral 3
08002 Barcelona
Spain
Tel: (34) 93 342 6175
Fax (34) 93 302 2670
Email: trito@trito.es


© Meirion Bowen (1998)

 

Top